Göteborgsvarvet 2017
Hallå!
Jag har varit dålig med uppdateringen här.
Men denna veckan har varit fullt upp samt dåligt med sömn då Linnea är inne i en period där hon sover mellan 23-02 cirka och sedan ammar lite halvt & är vaken lite halvt..
Har försökt ge henne välling på natten söva om henne genom att vagga henne.
Men det har bara resulterat i att hon blivit klarvaken och sedan arg..
Innan vårruset i tisdags va en sådan natt där jag sov typ 3 timmar för att jag försökte söva om henne på annat sätt än amning.
Men med tanke på gårdagens lopp så fick hon hellre ligga och äta på mig halva natten så att jag kunde få lite sömn i alla fall.
Vårruset gick för övrigt bättre än väntat och jag kände att jag kunde springa hyffsat snabbt och kom i mål på 21.44.
Detta gjord ju att jag fick upp förhoppningen inför Göteborgsvarvet något.
Jag har innan haft sådan ångest för att jag sprungit för lite och för långsamt för att de ska bli något bra lopp.
Jag har också bara sprungit med barnvagn alla gånger utom 3. Samt att jag började springa lite mer på riktigt för ca 1,5 månad sedan.
Vilket har gjort att jag verkligen inte känt mig redo för Göteborgsvarvet.
Sist jag sprang Göteborgsvaret 2015 så hade jag inte heller sprungit så mycket innan men jag hade tränat mer på gymmet samt gått på Grit Strenght en del vilket förbereder kroppen bra med tanke på alla hopp man gör på passet.
Men åter till Göteborgsvarvet 2017.
Jag hade ont i benen efter vårruset eller har egentligen känt mig stum i benen sedan jag började springa lite. Och jag tog därför en massage i torsdags och tryckte ut massa knutar som jag tydligen hade i hela baksidan. Det gjorde så grymt ont. Men jag trodde ju att det skulle leda till att jag skulle känna mig pigg och spänstig som en antilop till igår då..
acK så fel jag hade. Redan i bilen kändes de tunga och värkte lite, typ som träninsgvärk.
Men jag trodde ju att det skulle ge med sig när man väl kom igång.
På uppvärmingen kändes de fortfarande stumma & tunga som bly och den känslan fortsatte.
Jag tänkte att efter 2 km borde ju benen ha kommit igång.
Men nej, det gjorde bara så ont i benen och jag fick pressa fram dom. Vid km 7 kände jag bara "på riktigt har jag inte kommit längre.. men nu har jag ju iaf kommit mer än halvvägs.. Eller nej just de, jag har inte ens kommit halvvägs"
Där och då ville jag bara lägga mig ner och gråta en skvätt för att benen gjorde så ont.
Men tack vara alla hejarop och vatten längs vägen så krigade jag på.
Men jag ville trycka på mer men benen pallade inte.
Vid 1 mil började jag även känna av bäckenet och var då tvungen att tänka på hur jag sprang för att aktivera alla muskler rätt.
Vid 15 km kände jag äntligen, nu kör vi. Har jag krigat så här långt ska jag ta mig tusan ta mig i mål och jag försökte då öka lite. Dock kom avenyn och den sega backen och gjorde mig mör. Men efter den kände jag att jag kunde trycka på lite mer i alla fall. Det gjorde fortfarande ont så klart men inte mer än vad det hade gjort från start så nu kände jag att jag skulle klara det.
Jag tog lite längre tid på mig vid vätskestationerna detta året eftersom det var någt varmare. Det var 27 grader när vi startade och jag kände mig lite yr efter 4 km men då hällde jag massa vatten på mig vid nästa vätskestation och då kändes de bättre i huvudet. Men varje vätskestation var viktigt för mig för efter någon klunk vatten fick jag lite ny energi igen.
Jag började även känna mig hungrig vid 1
mil och tror jag åt för lite till lunch samt att jag åt för tidigt.
Väl i mål kände jag mig arg & besviken på min prestation. Och irriterad över att benen inte var med mig. Visst kan man börja känna sig stum i benen under ett lopp men mina ben var kassa hela vägen.
Jag vet inte om det var dumt med massage så nära inpå eller om det var loppet i tisdags som gjorde sitt. Eller om det var dålig uppladdning med sömn & kost.
Jag har ju så klart inte tränat så pass bra heller som jag borde. Innan mars i år hade jag inte sprungit sedan vårruset 2016. Jag har dessutom vart gravid & fött barn.
Jag har känt av bäckenet för mycket för att kunna börja löpträna tidigare och kunna träna hårt.
Så med tanke på förutsättningarna så kanske jag inte kan vara arg på mina stackars ben som ändå tog mig runt ett halvt marathon på 1.47 och strax över 5 min tempo. Ett tempo som jag inte hållt någon gång förutom på vårruset detta året.
Men jag kände i mål att jag såå gärna hade velat springa bara 1 min snabbare än 2015. Jag hade vart så glad då.
Men med tanke på att jag för nån vecka sedan var osäker på om jag ens skulle klara loppet Så måste jag försöka vara nöjd med att jag knatade mig runt.
Under loppet lovade jag mig själv att aldrig utsätta mig för något sånt här igen.
Vi får väl se hur de blir med det.
Ha de gott!
/Carro