mamma snack - diastas och bråck..
Läs hennes mammamagehistoria – bråck och diastas
Vi fick i gruppen ”Mammamage snack” på Facebook ett långt meddelande från en kvinna. Hon har slitit med sin mammamage under många år utan att få någon förståelse. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes berättelse:
//”Hejsan mammor. För 1 v sedan sydde jag ihop mina magmuskler…
Men jag Börjar från början på denna långa historia… För 3 år sedan fick jag mitt 2a barn via kejsarsnitt, båda barnen hade jag STOOOORA MAGAR och stora barn. 1 år efter detta hade jag fortfarande 9 (nio!!!) fingrars bredd på min magmuskeldelning. Hade massor med krämpor och började för första gången i mitt liv ta ett seriöst grepp om min kropp och träningen. Jag sökte hjälp på en duktig pilatesstudio där de hade mammaträning och de lärde mig hitta mina inre magmuskler, hur jag aktiverar dem osv. När jag började få kontroll hoppade jag på Mammafitnesståget. Var väl inte jätteimpad av det, men lärde mig i alla fall en hel del under kommande månaderna. Vikten gick lite nedåt o kroppen började få lite muskler, krämporna avtog. Faktanörd som jag är har jag rensat Internet på kunskap om magar, vad är bra, vad är dåligt? I sverige finns lite kunskap, utomlands lite mer. Jag har gjort min läxa, har gett min mage en rejäl chans och tränat kontrollerat och rätt. Men inga direkta resultat syntes på magen som 1 år efter träningsstart visserligen minskat i fett, men fortfarande buktade som en gravidmage i 5-6 månaden. 1 år efter start hade jag lyckats träna ihop diastasen till ”bara” 3-4 fingrars bredd. Efter det hände inget mer på den.
I somras insåg jag att jag trots träning, trots magmuskler o att jag använde ”inre korsetten”, och en numer vältränad kropp (tränade hårt 5-6 pass/v mestadels styrka) så hittade jag inte bukstödet så som jag borde. Ungefär samma tid upptäckte jag att jag hade en apelsinstor hård knöl i magen VARJE morgon. När jag reste mig upp, och magmusklerna aktiverades så försvann knölen och kunde inte provoceras fram förrän den återkom nästa natt. Bråck? Det kändes även som att magen ramlade ut ur buken så att säga, när jag sov (se vad jag menar på före-fotot). Jag upptäckte även att jag blev öm i magen av knölen, som ett blåmärke i magen som blev värre av träning/aktivitet.
Här började min jakt på vård. Började med närmsta akut…sedan till husläkaren, hon skrev remiss till kirurgen, kirurgen tog ej emot mig men skickade mig på ultraljud, de såg inget bråck. Remiss till skiktröntgen. De såg inget bråck. Kirurgen nekade min remiss. I detta lag hade det gått 6 månader från jag började söka vård, dvs runt jul 2014, men INGEN kompetent hade ännu ens klämt på min mage o kunde säg vad knölen var. Anmärkningsvärt av vården! Jag har säkert ring till olika avdelningar, sökt specialister totalt 30-40 samtal under vintern, har t o m dikterat remisser. Undrar hur många sköterskor o läkare jag bråkat på, bedjat inför och även slutligen gråtit inför? Svenska vården är ett skämt för kvinnoproblem som beror på graviditeter, vi anses få skylla oss själva!
Min husläkare trodde på bråck, men visste ju inget då hon var allmänläkare o aldrig kände bråcket som ju bara var ute nattetid. Efter överklagande av remiss så fick jag äntligen träffa kirurgen och bråckspecialisten i Uppsala (Enköping). Äntligen. Han klämde lite, lyssnade, tydligen var inte mina symptom typiska för bråck. Inget syntes utifrån. Jag bad dem lägga in mig över natten för att då klämma på min mage = 100 % säkert sätt att känna knölen, men nej, det ingick inte i deras rutiner. Jag pratade om min diastas o frågade om samband? Han dissade mig totalt och sa att på Akademiska sjukhuset fanns inga magmuskelspecialister alls. Där och då släppte han mig. Sa att jag kanske kunde återkomma om ett halvår, men då hade säkert mina problem försvunnit menade han. Han kunde inte hjälpa mig. Jag bad honom ta reda på vem som kunde hjälpa mig, men det kunde han inte. Jag bönade och bad flera omgångar med honom men inget hjälpte. Va???? Ska det vara såhär?
Skickades åter till husläkaren som var rådvill. Efter 8 månaders smärtor, som blev värre för var dag, så hade jag helt slutat träna. Min gamla slappa kropp var åter o de muskler jag slitit så hårt för hade mjuknat. Krämporna kom åter. Jag var deprimerad över att vården inte hjälpte mig. Jag hade fortfarande en märklig knöl i magen, stor som en apelsin varje morgon, som ingen visste var det var. Är det ok, vården?
Min husläkare skrev remiss till Södersjukhuset, som jag läst på nätet att de hjälpt en annan tjej med bråck och diastas. Hon hade slitit 2 år för att få sin op. Men remisser tar tid så modfälld som jag var tänkte jag att det är bäst att även söka hjälp privat. Och OJ vad lätt det var att plötsligt få hjälp. Gjorde min läxa igen, googlade läkare och hittade några men valde en, kollade upp läkaren i alla anmälningsregister som finns, läste på forum om andra som fått hjälp av honom osv osv. En undersökning hos honom var allt som behövdes för att besanna det jag misstänkte. Det måste vara ett bråck, antagligen till följd av min magmuskeldelning, som utifrån sett även verkade vara rätt djup. Hans lösning: sy ihop magmusklerna, laga bråcket och ta dessutom bort den slappa huden jag hade som ytterligare tyngde ner o skapade smärta i min ”svaga” mage (en bonus alltså att även få den fixad). Jag funderade en månad till, läste på om operationer, hur, varför syr man ihop magmusklerna. Risker. Rehab. Sedan bokade jag tid för op. 64 000 kr är det värt att slippa jaga landstinget efter vård jag inte får men borde fått. Fick ta kostnaden som bruttolöneavdrag på lönen via jobbet som tur var. Vård jag som kvinna inte borde behöva slåss för, vård jag är berättigad till som skattebetalare fick jag betala själv.
Precis innan min privata op kom förvånansvärt remissen till Södersjukhuset så jag bestämde mig för att besöka dem med. En second opinion skadar inte. Denna kirurg lyssnade på min historia, och klämde på magen. Noterade delningen, 4 cm bred o djup, dvs enligt honom berättigad op med bakgrund av min historia. Han gjorde ett ul o såg inget hål, men ändå något konstigt i bukhinnan i området för min apelsin, en försvagning kanske? Berättade om min privata op o frågade honom vad han tyckte. Och hör o häpna, han förstod mig. Han förstod inte varför Akademiska sjukhusets kirurg släppt mig utan att ha hittat felet. Han sa att OM jag ville driva det vidare via SÖS så skulle de hitta felet, göra flera undersökningar (olika sorters röntgen) o kolla upp mina magmuskler hos fysioterapeut o utreda sambandet. Men även han insåg att delningen nog var boven i dramat bakom det eventuella bråcket. Dock insåg jag att dessa undersökningar skulle dra ut över sommaren o ev mer innan jag i bästa fall skulle beviljas op. Och innan dess skulle mitt psyke och min kroppsliga hälsa förfalla ännu mer. Med den privata operationen skulle jag vara läkt lagom tills jag hade fått igenom det via SÖS. Så jag tackade för mig men det kändes ändå rätt att jag fått mina aningar om magmuskler o bråck intygade igen av en till Doktor.
För en vecka sedan var stora dagen för min op. 64 000 kr fattigare checkade jag in. Sövdes och vaknade upp groggy. Hörde något i morgondimman om att de inte hittat något bråck. Va??? Somnade. På kvällen när jag var mindre groggy fick jag prata med kirurgen. Han visade även foto på hur jag såg i inuti, under skinnet. Min delning var betydligt större än de 4 fingrar man kände utifrån. Faktum var att kejsarsnittsärret faktiskt höll ihop delningen, dvs magmusklerna, så att det inte syntes/kändes utifrån hur mycket delade de var på riktigt. Men linea alba, dvs skinnet som sitter mellan musklerna, var så förslappat o uttänjt att det hänge som en slapp lång påse mellan musklerna o i denna påse kunde tarmarna åka upp o ner som de ville. Dvs bråcket (ett hål i denna hinna) behövde inget hål för att titta ut eftersom de hade fri passage. Hela min mage var som ett stort bråck!!!! Undra på att inget syntes på röntgen?! Doktorn själv var förvånad han med, trots att han sett många delningar. Undra på att min mage var putig, och att jag saknade bukstödet. Jag insåg hur tur jag ändå haft som gjorde op privat, eftersom landstinget antagligen aldrig hittat något kanske inte tyckt delningen var tillräcklig orsak till op. Men denna uttänjda hinna hade aldrig dragits ihop själv…
Nu vilar jag på soffan i min obehagliga korsett som jag ska bära 10 v. Sedan börjar jag om på nytt med rehab o att hitta mina inre och yttre muskler. Denna gång tar jag det lugnt, kör mammamageappen och söker antagligen professionell träningshjälp igen att komma på banan. Har en ettårig plan för att hitta tillbaka till kontroll av magen. Men denna gång har jag helt nya förutsättningar, och dessutom en platt mage utan häng. Det var värt varenda krona!
Orkade nån läsa? Vill nån följa min resa så gilla sidan Kämpa Gwempa.”//
Tack att du delar med dig Gwynedd. Det kan inspirera många andra som kämpar som du.
Tyvärr träffar jag alltför många kvinnor som på liknande sätt inte blir hörda, eller nästan skrattade åt, med rejäla problem. Jag blir lika illa berörd, ledsen och upprörd varje gång. Just därför har jag startat Mamatummy Day – för att få upp frågan på bordet! Vi firar jäkla kanelbullar och ostbågar – men det finns ingen dag för den här viktiga frågan. Då får vi skapa en!
Otroligt strongt av dig Gwynedd. Fortsätt kämpa.
----
Orkade ni inte läsa allt? Det gör inte så mycket, jag tycker bilden talar mycket för sig själv!
Är du osäker på om du har diastas? Eller osäker på hur du ska komma igång med träningen?
Hör gärna av dig till mig så kan vi boka in en gratis konsultation, och därefter se vad vi kan erbjuda dig!
Ha det gott!
/C
usch vad hemskt. Det är verkligen inte okej att det ska vara så att komplikationer efter graviditeter ska vara "normalt" och inte behandlas trots att det orsakar mer smärta och lidande än andra krämpor!